”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”

Astrid Lindgren

Jag har alltid tyckt att det varit något speciellt med barn mellan 1-3 år. De är små människor, precis i början av sin livsresa. Mitt intresse för psykologi och människans utveckling gjorde att jag blev förskollärare och det är något fascinerande med de första åren – det händer så otroligt mycket i barnets utveckling. När jag var yrkesverksam förskollärare var mitt största mål att vara de små människornas trygghet. Det är mycket som händer för dem och de behöver en stabil punkt att vända sig till när vårdnadshavarna inte finns där. Jag har haft flera inskolningar där jag blivit barnets bästa vän och det finns ingen bättre känsla än när en 2-åring kommer springande för en kram, för att visa något eller bara ett knä att sitta i.

Det som är tragiskt är att förutsättningarna för att kunna vara den där trygga och stabila punkten knappt finns längre. Det är för stora barngrupper, för lite personal med relevant utbildning och alldeles för många arbetsuppgifter som tar tid från det riktiga uppdraget och dessutom en begränsad ekonomi. Utöver det har vi också fått vårdnadshavare med extrema åsikter och förväntningar.

Jag som är en emotionellt engagerad pedagog gick sönder av allt detta. Bokstavligen. Jag upplevde inte att jag kunde göra mitt jobb så som jag tyckte det borde göras. Jag kunde inte finnas där för alla de små människorna som behövde mig och det blev mer barnpassning än ”lustfyllt lärande”. Frustrationen växte och jag blev arg, något jag absolut inte ville vara på jobbet. Jag tryckte undan dessa känslor och lät dem komma ut först när jag kom hem – vilket ledde till att min fritid blev lidande. Det var inte hållbart och efter min sjukskrivning blev jag därför tvungen att ta ett beslut för mitt eget bästa – men det är med sorg i hjärtat jag lämnar de små människorna.